Andras åsikter

Jag låtsas för det mesta vara så självständig och att jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker. Men alltid ibland så inser jag att det inte är så. Min elefanthud är tunn som huden på ett nyfött barn. Jag försöker skaka av mig kommentarer på samma sätt en hund skakar vattnet ur pälsen, men känner hur de borrar in sig som sylvassa pilar i min själ.

Sedan sitter jag där i ett mörkt hörn, slickar mina sår och torkar mina tårar, samt undrar varför jag bryr mig. Det är ju mitt liv, mina val, mina beslut. Några vet mycket om vad jag grundar mina beslut på, men ingen annan än jag vet riktigt allt. Ibland vet inte ens jag riktigt allt, inte riktigt medvetet. Ofta går jag bara på känsla och instinkt. Men det brukar funka. Men varför är det då så viktigt vad andra tänker?

Framför allt, varför sitter jag här i soffan och funderar på detta nu? Med ett glas vin inom räckhåll (ja, jag vet det är jobbdag imorgon) och Mythbusters på tv. När min själ sjunger av lycka och glädje efter en fantastisk vecka. Det som triggade av den här bloggen var bara ekon från det förflutna, gamla ärr som dök upp till ytan. En kommentar som fälldes i förbigående, utan ont uppsåt. Det bara gjorde det klart för mig hur känslig jag är på vissa områden. Trött på att plocka fram bröstvärnet och ladda kanonerna.

Inser att jag inte kommer att göra mig av med orsaken till kommentarerna. Så då återstår det att välja mellan att fortsätta att försöka förklara, eller att bara säga till alla att låta mig leva mitt eget liv. I teorin är valet inte så svårt. Får se hur jag klarar det i praktiken.

It's my life, so fuck you and your opinions about how things should be!

(Låter jag övertygande?)