Well, he is trying...

Bakgrundsinformation 1, tidig söndagskväll:
Mannen och jag beundrar vykort med Kaj Stenvalls ank-motiv. Eller, jag beundrar dem medan mannen försöker få mig att gå vidare. Efter ett tag inser han att jag inte ger mig innan han har petat på några och pliktskyldigast hasplat ur sig ett "Visst, de är ju fina".

Bakgrundsinformation 2, senare samma söndagskväll:
Jag anser att det igen är dags att lära mannen lite vett och etikett. Så jag håller en föreläsning om vikten av att uttrycka sina känslor verbalt, och inte bara non-verbalt. Att kvinnor gillar att få små komplimanger ibland. Romantikens viktiga del i ett förhållande. Bla bla bla. Jag fick höra att jag råkar dejta världens romantiker, Don Juans förebild. Därefter såg jag att blicken blev lite tom och blank och insåg att jag hade förlorat. En trasig kolv eller sprucken cylinder eller något annat lika intressant ockuperade mannens tankar.

Händelsen, inte så tidig måndagsmorgon:

Jag lutar mig fram mot mannen och putar med läpparna färdig att ge honom en puss på munnen. Han tittar på mig och säger: "Nu ser du ut som en av dom där ankorna på korten". Jag tittar på honom och försöker bestämma mig för om en örfil eller ett knytnävsslag är det mest passande just nu. Jag måste ha fått en farlig glimt i ögat, för han skyndar sig att tillägga: "Du tyckte ju om dem, du sa att dom var söta och fina".

Slutsats:

Mannen behöver träna på att ge komplimanger, men han försöker. Och jag kommer antagligen att få mig många goda skratt på vägen.