Nej är nej...

... om inte annat så av principskäl.

Chefen frågade om jag har lust att hänga med på en middag. Det är en frivillig tillställning, var han noga med att påpeka. Jag tackade nej. Lite senare meddelade han att han anmält mig i alla fall, ifall jag skulle ångra mig. Därefter har det låtit på honom och alla andra som att jag ska dyka upp.

Idag frågade om han inser att jag inte tänker dyka upp på middagen imorgon kväll. Han tittade förvånat på mig.
- Men, det är ju gratis middag! På Stadshuset, i Blå Hallen!
- Ja, men jag kommer ändå inte.
- Har du något annat planerat då? Som du inte kan ändra på?
- Nä, sitter väl hemma och ser på tv som jag brukar.

Behöver jag påpeka att han fortfarande inte inte fattar varför jag inte vill gå på middagen?