Terror på Liljeholmen

Jag såg hur han började darra av skräck när jag närmade mig med bestämda steg. När jag tog tag i honom kved han.
- Neeej, bespara mitt liv! Visa barmhärtighet! ropade han när jag började slita och dra i honom.
Jag gav honom en iskall blick.
- Vi har gått igenom det här tidigare, sa jag. Du vet vad som gäller. Det finns inte utrymme för er alla.
- Jag har många år kvar att leva. You know, people to meet, places to go.
- Det är du eller dina barn. Någon måste bort. The choise is yours. Jag gav inte vika en tum, även om det började svida lite i hjärttrakten.
Då gav han med sig och fogade sig i sitt öde. Han gjorde valtet jag från början visste att han skulle göra. Med ens lossnade rötterna från blomkrukans botten, och jag kunde dra loss liljan och slänga den i soppåsen. Sedan var det bara att hälla i ny, fräsch jord och plantera de söta små blomskotten.