Det var nära

Det var väldigt väldigt nära att jag just nu hade suttit på ett flygplan, destination Helsingfors. Hela gårdagen skickades det sms kors och tvärs mellan mannen och mig. Var han skulle befinna sig, när han skulle befinna sig var, om jag skulle befinna mig i närheten av honom vid en viss tidpunkt. Om vi skulle åka och titta på bebben.

Vi vill träffas, "vi" vill se bebben. Vi ska vara smarta och spara pengar till att träffas lite längre tid lite längre fram, det blir ju dryga 2.000 kr för mig t/r. Men vi vill ju ses (glöm ej bebben). När skulle Sebbe komma med reservdelarna till dig? Så tidigt? Äsch. Men det skulle ju bli nästan ett dygn i alla fall. Men om vi tänker praktiskt, för att inte tala om ekonomiskt.

Så höll vi på. Hjärna vs hjärta. När ena följde hjärtat följde andra hjärnan. Till slut löste sig problemet av sig själv. När kvällen led mot sitt slut och vi nästan övertalat varandra om att jag skulle resa, då var jag så himla snorig att jag insåg att det inte fanns en chans att jag skulle orka släpa mig till Arlanda i arla morgonstund. Och det ger inget bra första intryck på den nya familjemedlemmen om man snorar över hela honom.