Resan jag helst vill glömma

Alla resor är inte bra. Alla resor har däremot små guldkorn som får en att inse att det nästan var värt det. Denna resa var en sådan. Så länge man inte frågar min plånbok. F-n, vad jag har gjort av med pengar på bara några dagar. Nu är det bröd och vatten som gäller tills jag får lön nästa gång. Och ja, det är 25. som är lönedag för mig.

Flyget från Sverige gick bra, om vi b0rtser från faktumet att vi satt ca 30 min i planet och väntade på tillåtelse att lyfta. Vi var lite sena när vi landade, så jag slängde mig i en taxi och åkte till tågstationen (21 €). Jag hittade inte luckan för att köpa biljetter i, däremot en biljettautomat. Som inte tog emot mitt kort. Och som inte tog emot 50 eurosedlar. Och 10 euro var för lite. Jag rusade runt och hittade en bankomat. Lyfte pengar, rusade tillbaka till biljettautomaten, tryckte i rätt kod, tryckte i pengarna, fick biljetten och slängde mig på tåget ungefär samtidigt som konduktören visslade i sin visselpipa om att det var dags för avgång.

När jag andats ut och bekräftat att jag var på rätt tåg skickade jag ett sms till älsklingen och meddelade att jag hunnit med tåget och bekräftade min ankomsttid. När konduktören kom för att klippa biljetten ville jag säkerställa att jag skulle byta tåg en gång på resan. Nej nej, säger han. Inte behöver du byta. Nehej, tänkte jag. Hur har jag tittat så fel på internet? Efter en tid på tåget kommer vi till stället där jag trodde jag skulle byta, och det kliar i fingrarna att kliva av. Men han sade ju att jag inte skulle göra det. Så jag sitter kvar. Bara för att sedan inse att jag borde ha bytt tåg. Resultat: jag hamnar dryga 140 km fel i tillvaron. Meddelar att jag nog blir lite sen trots allt.
Jag har några underbara medresenärer, som med själ och hjärta går in för att hjälpa mig komma rätt i tillvaron. Jag får en fin handskriven lapp av killen mitt emot. Han har skrivit upp avgångstider, ankomsttider och platformar för mina byten. Vilken sötis han var! Vad han inte hade tagit i beaktande var att vårt tåg var lite sent, och att mitt byte tillbaka innebar att jag måste rusa ut från vårt tåg, längs en perrong, ner för trappor, genom en tunnel under spåren, upp för trappor och längs en perrong. Bara för att se tåget försvinna när jag flåsande kommer upp. Det sista tåget för dagen.

Jag letar rätt på några taxin och börjar köpslå. Jag viftar med mina långa ögonfransar och ser ledsen ut. 200 € säger chauffören. För dyrt säger jag och börjar gå därifrån. 180 € säger chauffören. 100, säger jag. Här vid lag inser jag att jag är omringad av sex st taxichaufförer som alla snattrar i munnen på varandra. Billigare än 150 kan vi inte köra dig, säger chauffören, eller ska vi kalla henne chaufförinnan? Gubbarna blänger och börjar muttra om att fröken måste bestämma sig. Ska hon med eller inte. Jag börjar känna mig obehaglig till mods. Jag funderar en stund till och bestämmer mig för att göra slag i saken. Jag vill ha kärlek. Jag hoppar in i taxin och det bär iväg i rask takt. Sent om sider (men totalt bara 2 timmar försent) får jag kramen jag väntat på så länge. Tilläggas bör att taxichauffören var en oerhört trevlig person, och trots språkproblem så hade vi det jätteroligt. Jag märkte att jag grävde fram en språkkunskap jag trodde gått förlorad för flera år sedan. Lite sur är jag för att tanten körde fel, trots att hon hade en sådan där gps-tjosan. Eller vad det nu heter. Jag är väldigt besviken över att jag sedan fick höra att det inte bara var mannen som varit för att möta mig, han hade samlat ihop en liten välkomstkommitté. Dem missade jag, såg inte alls grabbarna på hela helgen.

Lördagen förflöt i lugn takt. Mannen måste jobba några timmar, så jag passade på att shoppa lite. Tröstshoppa. Och eftersom jag hade gjort av med så mycket pengar så kunde jag väl lika bra göra av med lite till. Blev rätt mycket mera. Men så är jag också stolt ägarinna till två nya tunikor, ett underklädesset som kan förvrida huvudet på vem som helst samt en fin bh. Sedan var det mys, gemensam shopping, middag med tända ljus och kvällspromenad.
På kvällen frågar jag i receptionen om även de går över till vintertid natten mot söndag. Nej, nej, hon har precis kollat på internet och de ställer om klockorna natten till måndag.
Så var inte fallet inser jag följande morgon då jag står på perrongen och väntar på mitt tåg. De ställde om klockorna natten till söndag, och jag är ute i väldigt god tid. Jag konstaterar att det kunde vara värre om klockorna ändrats åt andra hållet. Och eftersom jag får byta mina biljetter till tidigare tåg så medför det bara lite mera tid på flygplatsen. Lagom lunchpaus.

Det är ungefär nu jag börjar känna av att en urinvägsinfektion är på kommande. Med stormsteg. Leta rätt på en flygplatsläkare eller hoppas på det bästa och försöka ta sig hem? Som den finländska jag är så sväljer jag en värktablett och kliver på planet. Bredvid mig sitter en tjej som är rädd för att flyga. Nu snackar vi inte lite nervös, utan skräckslagen. Jag pratar med henne hela vägen, håller i hand och försöker utstråla lugn och trygghet. Detta medför att jag inte märker hur apadåligt jag mår förrän jag kliver av på Arlanda. Jag kvider lite plågat och slänger alla tankar på ekonomi all världens väg. Nu är det Arlanda Express och sedan taxi som gäller. Jag behöver mera värktabletter hemifrån och jag behöver antibiotika. Jag är lite smart, och ringer till akutmottagningen redan från Arlanda och får en tid till kl 18. Jag hinner hem med väskan, och sedan går jag ner till Rosenlunds vårdcentral. När jag är där, kl 17:40 säger damen i receptionen, jasså du är sen. Din tid gick redan, den var 17:30. Men det löste sig, jag fick kissa i burken, träffa läkaren och hämta min medicin. Snart är jag som ny igen! Jag ska bara sova lite först...