Boot camp

Tanken var att lördagen skulle fördrivas i all sköns ro tillsmammans med Marika, Emil, Linus och Miranda. Vi skulle träffas i stan, ta bussen till Helsingfors (äventyr om man är två fyra-åringar och en treåring) och sedan åka karusell och äta sockervadd på Borgbacken. Marika och barnen skulle åka karusell, medan jag som blir illamående i nästan allt på nöjesparker - karusell medräknat - skulle trycka i mig sockervadd och vakta väskor.
Men eftersom vädergudarna bestämt att hedra oss med regn, regn och åter regn under söndagen tog vi plan B i bruk istället.

Kl 13:30 plockade jag upp Miranda, och sedan så åkte vi iväg mot HopLop som är en inne-lekpark. Miranda som varit där förr gjorde ett fint arbete med att förklara hur man skulle köra, eftersom jag aldrig varit där förr. Först skulle jag köra till brandstationen där alla brandbilarna finns, och därifrån så pekade hon och berättade när jag skulle köra rakt och när jag skulle svänga. När vi kom in i HopLop märkte vi att Marika och pojkarna hunnit fram före oss, så det var bara att betala inträde och börja klättra, krypa, rutcha och hoppa.


Ställningarna är i första hand tänkta för barn, men vuxna är välkomna att gå överallt. Problemet är närmast att vuxna är lite för långa. Där som barnen springer fram obehindrat fick jag ta mig fram dubbelvikt. Jag hade en liten tankemiss hemma, och tog med mig en handväska som mest bara var i vägen. Men det var tur att Linus och Miranda var så hjälpsamma. De höll undan plastskynken och lyfte upp bilder som hängde ner från taket så jag lättare skulle kunna ta mig fram. - "Jag går först, och sen hjälper jag med väskan" meddelade Miranda vid flera tillfällen, när vi skulle krypa genom tunnlar eller klättra upp och ner genom hål. Linus visade vägen och ropade uppmuntrande (läs: otåliga) "Kom, Kicki, kom hit!" Visst är det underbart när barnen visar en sådan hänsyn mot sin gamla faster/gudmor!

Kanonen som man kunde ladda med mjuka bollar var uppskattad! När det blev tråkigt att bara skjuta rakt fram, så kunde man ladda den med många bollar och sikta på väggarna. Resultat: blåa och gröna bollar som studsade åt alla håll och kanter.

Klätterväggen var en rolig sak. Nedanför fanns stora mjuka dynor som man kunde hoppa ner på när man klättrat färdigt. Det fanns olika rutter upp, och i mina ögon såg det ut som att de hade olika svårighetsgrader. Startade man från elefanten var det lättast. Tror jag.

I två timmar for barnen runt där, måste erkänna att jag gav upp efter en timme. Liten paus emellan åt för att inmundiga glass, isglass och trip gick de med på. Sedan var det full fart igen.

Efter motionsrundan i lek-land så hoppade vi in i respektive bilar och körde hem till Marikas för att äta en god middag (gratängen uppskattade jag, Miranda gillade baguetterna) som Magnus tillrätt under vår frånvaro, och så lekte barnen lite. Efter middagen var tydligen kraftera återhämtade för då skulle vi ut på gården och leka. Vid huset finns ett litet (kom ihåg att som allting är även storleken relativ) berg, och dit upp skulle vi klättra. Linus sa att vi skulle på äventyr, och så klättrade vi upp på bergets topp. Därefter skulle vi klättra ner på andra sidan, där det fanns en massa omkullfallna träd och kvistar överallt. Så Kicki lyfte, höll i handen och puttade på tre barn som valde de svåraste möjliga ställena att ta sig fram på. Miranda undrade med ett lite misstänksamt tonfall "Är det det HÄR det som är äventyr?". Linus sa ett bestämt "Ja" medan Emil nickade med eftertryck. Miranda accepterade svaret, och när vi kom tillbaka till gården var hon först med att säga att vi skulle klättra en gång till. Sagt och gjort. Vi klättrade ett varv till. Och sen lite till. Efter en sväng inomhus för att fylla magen med te, kakao och fruktsallad var det dags att dra sig hemåt.
Miranda fick hemma på gården springa ute i regnet med ett paraply i högsta hugg en stund, innan det var dags för mig att åka hem och för henne att förbereda sig för natten. Marika rapporterade att hennes söner slocknade som ljus, misstänker att Miranda gjorde det också. Själv stupade jag i säng som en klubbad säl, och av de på morgonen fortfarande släta lakanen att döma har jag knappt rört en fena under nattens lopp.
Mina armmuskler meddelar att de existerar, och mina rumpmuskler är sanslöst sjuka. Dyra träningscoach:ar borde ta modell av fyraåringar. Bättre - och billigare - workout än att försöka hänga med i lånade fyraåringars tempo får man leta efter. Hoppas bara att ungarna hade det lika roligt som jag!