Anmälan om frånvaro

Härmed ber jag att få anmäla till alla berörda parter att jag kommer att vara rätt upptagen av besökare och utflykter fram till denna veckas söndagskväll. Antagligen lever jag och har hälsan, men vill man kolla är det fritt fram. Jag kommer inte att sitta vid datorn och därmed inte heller vara anträffbar på msn. Ja, det betyder att ni måste sms:a eller ringa för att komma i kontakt med mig. Chockerande men sant.

Ha det gott mina vänner!

Återhämntningsperiod

Åh, inser att jag varit slarvig och dålig och måste kanske börja bättra lite på mig och blogga oftare.

Det har hänt en del, men samtidigt ingenting. Förra veckan drog jag iväg till Finland och hälsade på min karl. Vi hade en romantisk weekend mitt i veckan. Strosade runt, såg kära ut och diskuterade dittan och dattan. Rätt skönt, i synnerhet som han nu igen har dragit iväg till andra sidan jordklotet och jag är gräsänka igen på obestämd tid. Minst en månad, antagligen mera. Jag vill även passa på att be om ursäkt för att jag försvann från internet utan att meddela mina medmänniskor om mina avsikter.

I Finland drog jag tydligen också på mig ett supervirus som heter duga. Däckade totalt med 39,3 graders feber, halsfluss och köret. Nu är jag äntligen då feberfri och planerar att jobba imorgon. Min kollega T lär säga upp sig annars, grabbarna har inte varit snälla med henne tydligen.

Under min tid som sjukling har jag glott på tv, sovit samt läst. Har gjort vissa upptäckter. Glamour är fortfarande hopplöst tråkigt, och Brooke har fortfarande de där irriterande knyckarna på huvudet och uppvisar en idiotisk min med uppspärrade ögon och en halvöppen mun alla gånger hon ska vara arg, förvånad, upprörd eller nåt annat. Likadan ser hon ut oberoende av känsla.

MacGyver är och förblir ett av mina favoritprogram. Så höjdpunkten på mina dagar har varit reprisen av den serien. Kan inte hjälpa det. Jag har varit lite småkär i den mannen sedan han första gången dök upp i min tv-ruta. Det är nog bilden av riddare i hockeyfrilla som fascinerar mig mest. Att han undviker våld och alltid hittar på något fiffigt sätt att ta sig ur olika knipor. Och så hans händer. Jag är övertygad om att Richard Dean Anderson har de vackraste manliga händerna jag någonsin sett.

Det är väl det som skulle kunna få mig att förlänga min sjukledighet lite grann, att kunna titta på MacGyver. Angel och Kameleonten klarar jag mig utan, inga problem där. Men MacGyver. Misstänker att det är lite töntigt och barnsligt att banda alla avsnitt. Undrar om de ens säljer tomma vhs-kasetter längre?

Varför

kan inte min blogg uppdatera sig själv med snillrika inlägg? Måste jag göra något åt det varje gång det ska komma in ny text här?

Fika

Är nyss hemkommen efter den traditionella "jämna-veckors-fikat" med Anna. Malin kom inte idag, så Anna hade känt sig fri att vara puben igår kväll. Hon visste att jag inte tar det så hårt om hon är lite tystlåten. Det var hon inte. Inte jag heller. Fast vi var lite vissna bägge två. Hon pga festandet, jag pga mens. Det tokiga är väl att man kommer att sakna eländet sen när man är i menopausen.

I alla fall, i god ordning hade vi träff nere vid Slussen. Jag infann mig 5 minuter för tidigt, Anna dök upp exakt på utsatt tid. Vi gick till rib-båten bara för att upptäcka att de har stängt för säsongen. Kära vänner, hösten är här! Så det blev en promenad in till Gamla Stan och stamfiket där.

Eftersom det var underbart vackert väder satte vi oss ute i solen och njöt. Två timmar tog det oss att inmundiga var sin varma macka (large), cola, glas vatten, gigantisk mugg te och kakbit.

När vi kände att det var dags för att sträcka på benen lite gick jag in för att avrunda besöket med ett traditionellt toa-besök. Jag gick fram till killen vid disken och bad honom öppna toan. Konstig nymodighet dom har, inte är det alls fräschare där fast man inte får springa ut och in som man vill. När han såg mig tittade han på mig med en genuint häpen min och utbrast: "Är ni här FORTFARANDE????" Jag skrattade och lovade att vi skulle gå så fort jag besökt bekvämlighetsinrättningen. Han insåg vad han sagt och blev väldigt generad och mumlade något att han inte menat det så och att vi naturligtvis får stanna så länge vi vill.

Till hans försvar kan sägas att grabben är ny. Han har ännu inte insett att vi under vinterhalvåret dyker upp varannan vecka, äter ungefär samma saker och sitter där i tre timmar. Så vårt tvåtimmars besök idag var verkligen ett kort ett.

Ett fotografi

Började leta efter mitt gymkort. Antog att det låg i någon av lådorna jag stuvade ner en masasa papper i i samband med flytten. Började röja upp i dem.

Hittade ett fotografi på mitt ex och mig. Det är taget i ettan på Museigatan i Vasa, alltså på hösten 1996. Jag är några månader över 20 år och han har några månader kvar till sin 23-års dag. Det är faktiskt nästan exakt 10 år sedan. Jag minns väldigt bra den stunden då bilden är tagen. Jag sitter i hans famn med armen om hans hals, och han håller i mig med båda armarna om min midja. På bilden ser vi så söta ut. Så unga. Så kära och lyckliga. Vi skrattar som om det inte fanns några sorger i världen. Det att jag håller på att trilla i golvet har inget med saken att göra... Vem hade kunnat ana då att livet skulle bli som det blev?

Hittade en knippe fotografier jag framkallade för över ett år sedan med tanken att jag skulle skicka dem till honom. Gjorde det aldrig, hade svårt att skriva ett följebrev. Nu gjorde jag det. Med bilden av oss, nykära, kvar på näthinnan.

"Hej! Jag hittade de här bilderna från semesterresan och tänkte att kanske du eller dina föräldrar vill titta på dem. Jag har det bra, bor på ny adress igen. Ring om du är i stan så kan vi ta en fika eller nåt. Hoppas allt är bra med dig, och hälsa alla. Hälsningar, Kicki"

Det är vad jag fick ihop. Efter att ha delat merparten av mitt vuxna liv med mannen ifråga, både bra och dåliga tider, så lyckas jag få ihop ett sådant brev. Rätt fattigt. Men, sanningen är ju att jag inte har något att säga honom längre. Knappast har han något att säga mig heller. Högst sannolikt är det här sista gången jag kontaktar honom. Jag är beredd att lägga huvudet i pant på att han redan har kontaktat mig för sista gången.

Det är tre år sedan vi gick skilda vägar. Om vi någon dag möts på gatan kommer vi på sin höjd att nicka en hälsning till varandra. Det är en rätt sorlig insikt. Tänk om vi vetat detta hösten 1996 då vi skrattade mot kameran. Hur hade våra liv blivit då?

Men så tänker jag på bilden igen. Våra skratt och glittrande ögon. Jag skulle nog inte vilja byta bort den stunden av total, absolut lycka. För trots att vi på slutet gjorde varandras liv miserabelt, så hade vi även många sådana stunder. Fyllda av kärlek och skratt. Av lycka. Sådana stunder är värda mycket.

Tänkte bara...

... säga hej. Hade ett bra upplägg på blogg när jag vaknade, men nu är det som bortblåst. Så det är väl bara att äta frukost och skutta iväg till kontoret. Ja, det är lördag. Ja, jag tänker jobba i alla fall. Nej, den här hösten och vintern ska jag inte stressa ihjäl mig.

Den här hösten och vintern ska jag ta hand om mig själv. Jag ska börja gå på gym. Jag ska studera flitigt på kvällskurs(-er). Jag ska... Jag ska bara jobba lite först. Så jag kan finansiera min fritid. Vilket påminner mig om ett gott råd jag fick här om veckan, av chefens kompis.

"Man skall inte försöka få utgifterna att matcha inkomsterna, då har man aldrig råd med något. Tricket är att ta utgifterna som de är och sedan se till att inkomsterna täcker dem."

Jo chefen, vi ska visst ha lönediskussion senare denna månad...

Finlands-helg

Malin och jag åkte till Finland i helgen. Här är lite bilder från vår resa.

Så här ser två 30-åringar ut som trängs i en bagagelucka. Anna satt bakom ratten och hade det väldigt bekvämt.

Så här ser man ut om man intet ont anande tittar ner i en bagagelucka och hittar två kompisar liggandes där.

Efter att vi bastat, stängt ut värdparet från deras kök och slitit i flera timmar började middagen arta sig. Ovan vår vackra dukning.

Förrätten. Grekisk sallad med pitabröd (vi tackar sponsorn) och tsatsiki.

Varmrätten. På receptet stod det moussaka, men det ser inte ut som moussaka. Huvudsaken är ju att det var himmelskt gott! Vi hade även en efterrätt men vid det laget var alla så mätta så ingen orkade fotografera den.

Vill ni veta varför får ni göra ett besök på http://ineedtogetalife.blogspot.com/, inlägget från 3 september berättar allt om varför.

Fartdårar

Vad är det med killar och tävlingsinstinkt? Blev vittne till värsta street racet på vägen hem idag.

I rödljuset på Hornsgatan stod två bilar bredvid varandra och väntade på grönt som sig bör. Det var på ett ställe där bägge körfälten gick rakt fram. Killen i gröna bilen petar lite på gaspedalen och det hörs ett diskret vroom från motorn. Killen i den gula bilen petar lite på sin gaspedal och det hörs ett lite mindre diskret vroom från hans motor. Så börjar killarna snegla på varandra och vrooom blir mer och mer högljutt. Så slår det om till grön och med vrålande motorer och tjutande däck skjuter de iväg fram längs gatan.

Ifall det intresserar någon kan jag berätta att den gula Pontiac Firebirden ledde rejält över den gröna Fiat Punton redan efter ett halvt kvarter...