Ett fotografi

Började leta efter mitt gymkort. Antog att det låg i någon av lådorna jag stuvade ner en masasa papper i i samband med flytten. Började röja upp i dem.

Hittade ett fotografi på mitt ex och mig. Det är taget i ettan på Museigatan i Vasa, alltså på hösten 1996. Jag är några månader över 20 år och han har några månader kvar till sin 23-års dag. Det är faktiskt nästan exakt 10 år sedan. Jag minns väldigt bra den stunden då bilden är tagen. Jag sitter i hans famn med armen om hans hals, och han håller i mig med båda armarna om min midja. På bilden ser vi så söta ut. Så unga. Så kära och lyckliga. Vi skrattar som om det inte fanns några sorger i världen. Det att jag håller på att trilla i golvet har inget med saken att göra... Vem hade kunnat ana då att livet skulle bli som det blev?

Hittade en knippe fotografier jag framkallade för över ett år sedan med tanken att jag skulle skicka dem till honom. Gjorde det aldrig, hade svårt att skriva ett följebrev. Nu gjorde jag det. Med bilden av oss, nykära, kvar på näthinnan.

"Hej! Jag hittade de här bilderna från semesterresan och tänkte att kanske du eller dina föräldrar vill titta på dem. Jag har det bra, bor på ny adress igen. Ring om du är i stan så kan vi ta en fika eller nåt. Hoppas allt är bra med dig, och hälsa alla. Hälsningar, Kicki"

Det är vad jag fick ihop. Efter att ha delat merparten av mitt vuxna liv med mannen ifråga, både bra och dåliga tider, så lyckas jag få ihop ett sådant brev. Rätt fattigt. Men, sanningen är ju att jag inte har något att säga honom längre. Knappast har han något att säga mig heller. Högst sannolikt är det här sista gången jag kontaktar honom. Jag är beredd att lägga huvudet i pant på att han redan har kontaktat mig för sista gången.

Det är tre år sedan vi gick skilda vägar. Om vi någon dag möts på gatan kommer vi på sin höjd att nicka en hälsning till varandra. Det är en rätt sorlig insikt. Tänk om vi vetat detta hösten 1996 då vi skrattade mot kameran. Hur hade våra liv blivit då?

Men så tänker jag på bilden igen. Våra skratt och glittrande ögon. Jag skulle nog inte vilja byta bort den stunden av total, absolut lycka. För trots att vi på slutet gjorde varandras liv miserabelt, så hade vi även många sådana stunder. Fyllda av kärlek och skratt. Av lycka. Sådana stunder är värda mycket.