Natta Nanda

Långfredagen tillbringade jag hos min bror och hans familj. Umgicks med de vuxna och lekte och gosade med familjens två- och fyrbenta småttingar. Katterna fick lite kli bakom öronen, hunden fick springa av sig lite när jag kastade käpp, sparkade boll och hade dragkamp med den och dottern i huset fick förstås också sin beskärda del av uppmärksamhet.

När det blev dags för tjejen att lägga sig hade hon klart för sig hur detta skulle skötas. - "Kicki natta Nanda. Mamma bort." Nu ska ni ta i beaktande att jag under dagens lopp blivit uppdaterad om hurdan kamp det är att få henne att sova på kvällarna, så det var med lätt nervösa steg jag gick mot barnkammaren och förberedde mig på gråt, skrik och en lång kamp.

Nanda och jag kröp upp i hennes säng och skulle läsa lite böcker, men damen ville sjunga. Alltså sjöng vi. Alla sånger kunde jag inte, varpå hon tittade lite förberående på mig och konstaterade "- Mamma kan", och så vände hon blad i boken. Men till min sorg måste jag konstatera att den otacksamma ungen inte var imponerad över mina sångkunskaper. Flera gånger såg jag hur hon tittade på mig ur ögonvrån med rynkad panna. När jag sade att nu ska vi välja sista sången och sedan sova, ja då ville hon läsa en bok istället. Så vi läste en bok. Sedan släckte jag lampan, bad henne lägga sig ner och sätta öga fast. Satt bredvid sängen i en dryg kvart tills hon somnat.

Föräldrarna ansåg att jag borde komma oftare och natta Nanda. I synnerhet som hon sov till halv åtta följande morgon. Jag tror ju då mera på att hon somnade så snällt för att hon var rädd för att jag skulle sjunga mera annars.