Gud bevare söta gubbar!

Jag traskade raskt hemåt längs den solvarma trottoaren. On the sunny side of the street, naturligtvis. Hade jag haft flätor hade de dansat glatt över ryggen. Nu fick jag nöja mig med känslan av vinden som rufsade om i min korta kalufs. Jag var på ett strålande humör, hade ju smitigt två timmar tidigare från jobbet och Black Sabbath vrålade Zero the Hero i hörlurarna så det ekade mellan öronen på mig.

Emot mig kom en äldre herre, 65+ tippar jag. En lite korpulent herre, iklädd pressvecksbyxor, vit kragskjorta, slips, hängslar och som pricken på i en ljus sommarhatt. Tänk er julgubben nyrakad och i sommarklädsel så är ni väldigt nära.

När han var mittemot mig lyfter han på hatten och säger något. På grund av Ozzy som nu gastade på om Iron Man hörde jag inte ett dyft. Jag plockar ut hörlurarna och ler lite urskuldande samtidigt som jag tydligt säger "Ursäkta?". Vet inte om det berodde på att jag var halvdöv av musiken, eller instinkten som säger att när folk är gråhåriga ska man tala högt och tydligt.
- Fröken får ursäta så mycket att jag stör, säger han och håller hatten i händerna, så där som de gör i gamla filmer. Jag ler ett soligt för-all-del-leende och iklär mig ett lagom frågande ansiktsuttryck.
- Ja, jag ville bara säga att Ni är så otroligt vacker! Gud välsigne fröken!
Så trycker han ner hatten på huvudet och försvinner i folkvimlet. Lämnar mig där stående med lurarna i händerna, trafikens brus i bakgrunden och ett leende så brett att de stressade 08:orna runtomkring mig misstänksamt sneglar på mig.