Sparkad

Det är egentligen rätt ironiskt. Jag är en försiktig kvinna. Är det mörkt ute rör jag mig bara på välupplysta gator. Inga mörka gränder här inte. Är klockan mycket tar jag en taxi istället för tunnelbana. I nästan 32 år har jag idkat försiktighet kvällstid. Aktat mig för fula gubbar, hispiga tanter och ungdomsgäng som uppträder hotfullt. Aldrig har jag blivit utsatt för något värre än en uppvaktning som varit lite väl påträngande (bästa hittills är killen som var så full att han höll på att trilla ner från trottoarkanten han satt på och skrek sluddrande efter mig "I just wanna fuck you!").

På grund av allt detta är det väldigt ironiskt att när jag nu för första gången utsätts för oprovocerat våld så sker det på Stockholms T-central, ca 2 m före rulltrappan som går från blåa linjen upp mot Sergels torg. Och det sker i en enorm folkhop, en vanlig onsdag kl 18:15 ungefär. Plötsligt sparkar någon mig bakifrån. Träffar mitt vänstra ben rätt mitt emellan knä och rumpa. Jag gjorde inget annat än gick, minding my own business. Jag kan inte bevisa något, men jag har starka misstankar om vem det var. Och ja, det kommer att bli ett blåmärke. Och nej, sparken var inte så kraftfull att det gjorde ont någon längre tid.