Blå

Läkarbesöket igår var något ut över det vanliga. Så även resan dit.

Jag var en uttråkad sjukling igår, och åkte in till kontoret. Det visade sig vara ett förhastat beslut, mest satt jag där och stirrade in i väggen eftersom jag var för trött för att göra något annat. Jag bestämde mig för att ett besök hos läkaren kunde vara ett smart drag, eftersom jag inte blivit bättre trots att jag tagit det lugnt i flera dagar. Sagt och gjort, jag ringde och fick en tid till 17:30. Perfekt, tänkte jag, då kan jag åka direkt från jobbet. Tar jag en tunnelbana som går 16:45 ungefär så är jag där ca 17:20. Sagt och gjort.

Problem nr 1 uppstod på blåa linjen. Det var mer eller mindre stopp hela vägen ner till Kungsträdgården. Snigla fram längs med spåret, stanna upp på följande station, stå stilla x antal minuter, snigla fram till nästa station... Kl 17.20 var vi framme på Fridhemsplan. Jag ringde vårdcentralen och meddelade att jag är hopplöst sen pga tunnelbanan. De sade att det är lugnt, jag har meddelat att jag blir sen, och de hjälper mig när jag kommer. Stressa inte i onödan, sa snälla syster.

På Fridhemsplan överger jag blåa linjen, och hoppar på den gröna istället. Äntligen började det hända saker. Färden förflöt smärtfritt ända till Gamla stan. Där var det dags att byta till röda linjen. Jag hoppar av "gröna" tåget och går över perrongen. 6 minuter till nästa tåg. Vad tusan? De brukar ju gå rätt tätt den tiden på dygnet. Problem även här? Tåget kommer i sinom tid, och jag tränger mig glatt ombord. Snacka om fullpackat tåg. Sedan står vi där. Rösten i högtalarna säger att vi ska se upp för dörrarna, dörrarna stängs. Dörrarna öppnas. Dörrarna stängs. Dörrarna öppnas. Dörrarna stängs. Rösten i högtalaren meddelar att ett dörrpar inte stängs, och att röstens ägare ska gå ut och kolla läget. Vi väntar snällt. Så plötsligt är vi på väg. Resten av tågresan går bra.

Framme på vårdcentralen inser jag att det är ombyggnad som gäller. Ombyggnad kombinerad med dålig skyltning. Jag och ett antal andra sjuklingar yrar runt i korridorerna, utan att veta vart vi ska ta vägen. Till slut hittar en kille den rätta dörren, och vi styr alla stegen mot hans glada rop.

När jag står vid receptionen för att anmäla mig visar klockan på 18:10. Resan som skulle ta 35 minuter tog 1 timme 20 minuter.

Sedan flyter allt på som smort. Jag får gå in nästan genast, jag får den medicin jag ville ha och den sjukledighet jag inte ville ha. När doktorn skriver något på ett papper kan jag inte annat än utbrista:
- Vilken tuff penna du har! Var får man tag på såna?
Hon tittar på pennan och säger med ett leende:
- Du kan få den här, jag får tag på flera.

Så nu är jag stolt ägarinna till en kulspetspenna som lyser blått!