The bird whisperer

Titta, bäääbisar! utbrast mitt undermedvetna imorse på väg till jobbet. Jag tittade omkring mig förvånat. Det var tyst och stilla runt mig denna torsdagsmorgon. Stockholm är på semester, så kl 7:30 var bara jag och morgonsolen uppe. Då ser jag dem, de små sparvungarna. Ska vi vara nogräknade så är de vid det här laget nästan lika stora som de fullvuxna sparvarna, men de befinner sig i olika stadier av babydunighet. Vissa har redan fått ungsparvens fjäderskrud, medan andra ser ut som om de precis stigit ur en torktumlare, rätt tillrufsade.

När jag kom närmare flög alla vuxna sparvar upp i närmsta buske. Bara ungfåglarna blev kvar på marken. Vissa pickade lugnt vidare i gräset, medan andra förvånat tittade upp. Plötsligt inser de att alla andra försvunnit och flyger klumpigt upp i ett träd. En liten stackare få inte riktigt tag i grenen och håller på att tippa över. När han återfår balansen ser jag redan framför mig bilden av en sparv som hänger upp och ner i en trädgren och fnissar lite för mig själv.

En liten dunboll har stannat kvar på marken. Sitter på trottoarkanten och tittar på mig med sina små ögon. Jag stannar till för att se om den är skadad. Nej då, verkar hoppa omkring och må bra. - Du liten, säger jag. Du måste lära dig att vara försiktig. Flyga upp i buskarna eller träden när någon kommer så här nära. Annars klarar du dig inte länge i den här världen. Du blir kattmatt på nolltid, ifall inte någon cyklist hinner ramma dig före det.
Sparven lägger huvudet på sned, verkar tänka efter en stund och flyger sedan upp till de andra. Jag fortsätter min promenad och tänker på vilka rubriker Aftonbladet kunde tänkas göra av denna händelse. "Ung kvinna ingrep, talade ungdom till rätta" eller "Kvinnan som talar med sparvar - läs allt i dagens nummer".