Dagens gapskratt

Jag vet, man ska inte skratta åt folks utseende. Men Teal'c har hår. Lång page i backslick. Jag är ledsen, men det klär honom inte. Bättre rakat eller kort. Jag har överlag svårt för backslick. Men på Teal'c? Hur tänkte dom? Hur tänkte Christopher Judge? Han tittade sig i spegeln en dag och tänkte "F-n vad snygg jag skulle vara i page"?

Mökkihöperö

Mina kolleger vägrade låta mig jobba idag. De röstade igår, och resultatet var ett enhälligt "Nej, Kicki får inte jobba på fredag. Vi ringer vaktmästaren och ber honom avaktivera hennes nyckel." Så jag har fått vara socialt depriverad även idag.

Tack och lov har jag vänner som värnar om min mentala hälsa. Även idag blev jag ombedd att luncha på stan. Annan vän, annat lunchställe. Men vad skönt det var att komma ut bland folk och njuta av solskenet!

Imorgon är det Sandhamn och på söndag museum på programmet. Aldrig har jag varit så tacksam för utsikten att komma bort hemifrån en stund.

Samtal

Jag fyllde år igår som ni vet. Vet ni inte så är det helt okej att inte veta. Jag glömmer födelsedagar konstant. Värsta tabbarna har varit att jag glömde min mammas födelsedag för några år sedan, och i år glömde jag att gratulera mannen.

I alla fall. Vad detta inlägg skulle handla om var alla telefonsamtal. Min telefon ringde jättemycket igår. Vissa hann jag tala länge med, och andra lite kortare med. En familj hann jag inte tala alls med, så dom talade jag med idag. Två samtal var i särklass bäst, blev gladast av dem. Bägge två var lite förvirrande till innehållet. Ena samtalet handlade om vattkoppor och att familjen hade varit inne hela dagen. Det andra samtalet handlade om skördetröskor och kompressorer. I bägge fallen hade det övats på att säga "Grattis på födelsedagen", i bägge fallen var det mycket annat som var viktigare att säga.

Samtalsparterna var mina 3-åriga småttor, alltså brorsdottern och gudsonen. Ett historiskt ögonblick, härtills har bägge två konsekvent vägrat att tala med mig i telefonen.

Blommor och bajs

Åh denna glädjens dag! Inte nog med att jag har känt mig så pass pigg att jag släpade iväg mig till stan för att äta lunch med en kompis, jag har dessutom återfått mitt smak- och luktsinne. I väldigt försvagad form, men ändå! Som exempel kan nämnas att väninnan frågade vilken smak jag hade på teet eftersom det doftade så starkt. Jag stod precis då framåt böjd med näsan en halv centimeter över temuggen och konstaterade nöjt att jag faktiskt kände den svaga doften av mango.

Jag är ändå glad över att blommorna doftar blommor, sushin smakade sushi och hundbajset luktade bajs. Man lär sig uppskatta de små sakerna i livet.

Blå

Läkarbesöket igår var något ut över det vanliga. Så även resan dit.

Jag var en uttråkad sjukling igår, och åkte in till kontoret. Det visade sig vara ett förhastat beslut, mest satt jag där och stirrade in i väggen eftersom jag var för trött för att göra något annat. Jag bestämde mig för att ett besök hos läkaren kunde vara ett smart drag, eftersom jag inte blivit bättre trots att jag tagit det lugnt i flera dagar. Sagt och gjort, jag ringde och fick en tid till 17:30. Perfekt, tänkte jag, då kan jag åka direkt från jobbet. Tar jag en tunnelbana som går 16:45 ungefär så är jag där ca 17:20. Sagt och gjort.

Problem nr 1 uppstod på blåa linjen. Det var mer eller mindre stopp hela vägen ner till Kungsträdgården. Snigla fram längs med spåret, stanna upp på följande station, stå stilla x antal minuter, snigla fram till nästa station... Kl 17.20 var vi framme på Fridhemsplan. Jag ringde vårdcentralen och meddelade att jag är hopplöst sen pga tunnelbanan. De sade att det är lugnt, jag har meddelat att jag blir sen, och de hjälper mig när jag kommer. Stressa inte i onödan, sa snälla syster.

På Fridhemsplan överger jag blåa linjen, och hoppar på den gröna istället. Äntligen började det hända saker. Färden förflöt smärtfritt ända till Gamla stan. Där var det dags att byta till röda linjen. Jag hoppar av "gröna" tåget och går över perrongen. 6 minuter till nästa tåg. Vad tusan? De brukar ju gå rätt tätt den tiden på dygnet. Problem även här? Tåget kommer i sinom tid, och jag tränger mig glatt ombord. Snacka om fullpackat tåg. Sedan står vi där. Rösten i högtalarna säger att vi ska se upp för dörrarna, dörrarna stängs. Dörrarna öppnas. Dörrarna stängs. Dörrarna öppnas. Dörrarna stängs. Rösten i högtalaren meddelar att ett dörrpar inte stängs, och att röstens ägare ska gå ut och kolla läget. Vi väntar snällt. Så plötsligt är vi på väg. Resten av tågresan går bra.

Framme på vårdcentralen inser jag att det är ombyggnad som gäller. Ombyggnad kombinerad med dålig skyltning. Jag och ett antal andra sjuklingar yrar runt i korridorerna, utan att veta vart vi ska ta vägen. Till slut hittar en kille den rätta dörren, och vi styr alla stegen mot hans glada rop.

När jag står vid receptionen för att anmäla mig visar klockan på 18:10. Resan som skulle ta 35 minuter tog 1 timme 20 minuter.

Sedan flyter allt på som smort. Jag får gå in nästan genast, jag får den medicin jag ville ha och den sjukledighet jag inte ville ha. När doktorn skriver något på ett papper kan jag inte annat än utbrista:
- Vilken tuff penna du har! Var får man tag på såna?
Hon tittar på pennan och säger med ett leende:
- Du kan få den här, jag får tag på flera.

Så nu är jag stolt ägarinna till en kulspetspenna som lyser blått!

Vik hädan baciller!

Nu börjar jag bli lite trött på det här. För en vecka sedan blev jag snuvig. Jag är det fortfarande. Hostar gör jag också. Det rosslar, piper, visslar, hackar, fräser och låter om mig. Tänk dig Darth Vader med förkylning. Var till läkaren igår, fick lite mediciner och blev sjukskriven veckan ut.
Okej kroppen, vi har vilat och tagit det lugnt i en vecka nu. Ska vi inte ta och bli friska snart?

Så var det dags igen

Så var det då dags igen. Dags att packa ihop de världsliga ägodelarna, rulla ihop sovmattan, rycka upp bopålarna och leta efter nya betesmarker. Var nästa boplats blir är ännu oklar, men målet är att jag ska hålla mig inom gränserna för Stockholms län.

Dagens sång

Vet inte från vilket skrymsle mina hjärnceller har dammat av under natten, men sedan jag vaknade i morse har jag gått och nynnat på denna sång. Hela dagen.

Sprechen Sie Deutch?

Talade med kollega T på telefonen. Han sitter i Finland och gör vissa inköp åt oss. Det har varit snack om att vi ska ta över den funktionen från honom. Han undrar om jag kan tyska, det skulle vara till stor hjälp. Jag erkänner att jag läst tyska i stil med 7 år i skolan, men lyckats glömma nästan allt. Varefter jag käckt kläcker ur mig:
- "Men det är väl bara att repetera lite och öva upp sig i att tala igen."

Två timmar senare knackar någon på dörren till vårt kontor. Det är en stackars chaufför som är helt vilse, han skulle till Älvsjö men hamnade i Sundbyberg av någon outgrundlig anledning. Jag är den som får ta hand om honom, skriva ut kartor och ge vägbeskrivning. Killen kunde inte ett ord engelska. Bara tyska...

Benjamin

Han är utslängd nu, min Benjamin. Fikusen ni vet. Han som gillar glitter och lampor i juletid. Han blev för stor och bökig, och skräpade ner i lägenheten något otroligt. Så jag buntade ihop honom och bar ner honom i soprummet.

Allt som blev kvar är två små kvistar som står i en vas med hopp om rötter. Benjaminimini och Benjaminimal förgyller förhoppningsvis min nästa jul med glitter och julpynt.

It's alive!

Den återuppstod efter att ha fått torka i några timmar. Den är inte 100 % sig lik, men den fungerar. Alltid nåt.

Toalettbesök

Idag var jag på toaletten. Inget sensationellt i sig, dit går jag många gånger per dag. Men idag så råkade min mobiltelefon trilla ner. Så den är lite död just nu. Jag hoppas att den ska återuppstå bara den har fått torka i lugn och ro. Men det vet man ju inte.

Så tillsvidare är jag mobillös.

Gillar dem inte

Jag har aldrig varit någon sportfanatiker. Sedan jag flyttade till min nuvarande lägenhet har jag blivit riktigt anti-fotboll.
På en fotbollsmatch låter det tydligen så här. Sedan när grabbarna går hem, så går dom förbi mina kvarter. Är på min tunnelbana. Går under mitt fönster. Och låter lika. Fast i mindre klickar då. Inte samlat. Men efter att ha stått i det där oljudet och dövat sina sinnen med öl och allehanda andra drycker så har de ingen uppfattning om ljudnivå.
Kan vi en gång för alla göra klart för alla nu att jag INTE gillar dom grön-vita. De håller mig vaken om natten. Dom är inte mina favoriter. Dom är jobbiga!

4,5 dl

4,5 dl är ju inte så mycket. Två muggar med te ungefär.

Men när man tar den mängden blod ur min kropp så känns det. Men det som känns mera är faktiskt den varma känslan i hjärttrakten över att jag har dragit mitt strå till stacken och gjort en insats för mina medmänniskor.

Leva i reklamfilm

Ni vet den där Sony Ericsson reklamen där olika människor sjunger på Depeche Modes Enjoy the Silence?

Jag gick förbi en kille på väg till tunnelbanan idag. Han sjöng "Du gamla, du fria". När jag stod i rulltrappan på väg ner till perrongen hörde jag honom sjunga för sig själv "all I ever wanted, all I ever needed...".