Krossade drömmar?

Jag ville skriva om hur roligt det är att bygga bo och inreda och vara tillsammans.

Istället kan jag bara konstatera: I really fucked it up this time.

Återkommer när läget stabiliserat sig något. Och förlåt på förhand för att jag kommer att vara väldigt asocial en tid framåt.

Tvätta golv

Idag har jag tvättat golv i nya lägenheten. Trodde det aldrig skulle bli rent. En snabb liten matematisk övning ger som resultat att jag tvättat ca 200 kvm golv. Lägenheten är 52 kvm, och alla golv utom toalettgolvet är tvättade 4 gånger. Toalettgolvet var renast, så det klarade sig med 3 tvättningar.

Hur kommer det sig att jag hittar de smutsiga lägenheterna? Kanske för att de är de billigaste...

Musse har invaderat mitt liv!

Under hela min uppväxt har det vintertid funnits en uppspänd musfälla i roskisskåpet (alltså skåpet under vasken där sophinken står). Min barndom kryllar av minnesbilder av små ludna varelser med lång svans som sprungit över mina fingrar när jag ska slänga skräp och skuggor som kilat över golvet för att gömma sig under ett skåp. En natt vaknade jag till och med av att jag hade några möss i håret. Ett av de mera dramatiska minnesbilderna är av den stackars musen som på något vis backade in i fällan, så den dog inte. Pappa var inte hemma, så mamma ringde till grannfarbrorn som kom och tog livet av den stackars skadade musen.

I år är ett lite annorlunda år. Musfällan är uppspänd som vanligt, och mössen kilar omkring. Det som skiljer sig är att i år går de inte i fällan. Inte är de rädda för människor heller. En natt vaknade jag av att en mus prasslade i min väska. Jag tände lampan, och bad den försvinna. Den bara tittade på mig. Slutade med att jag fick stiga upp och jaga den ludna varelsen ut ur rummet.

I morse när jag vaknade hörde jag ett hejdlöst prassel från rummet bredvid. Jag var förvirrad en stund, klockan var åtta så föräldrarna borde ha åkt till jobbet redan. När jag klev upp ur sängen och gick genom det andra rummet hörde jag att prasslet, som på inget vis avtagit i styrka, kom från en av de flyttkartonger som står uppstaplade i ett hörn. Jag sparkade till kartongen som stod närmast, och hojtade ett bestämt "Hej, du! Försvinn därifrån!" Genom ett av hålen i en banankartong kommer då fram ett litet litet huvud försett med darrande morrhår och sniffande nos. De små svarta blanka ögonen stora som knappnålshuvuden tittar rakt in i mina blåa sömniga gluggar. Musen lägger huvudet på sned och verkar fundera vad det är jag är irriterad över. Jag smäller till kartongen han sitter i, samtidigt som jag bestämt säger "Jag sa att du skulle försvinna därifrån" samtidigt som jag febrilt försöker komma på vad kartongen innehåller. Huvudet försvinner för en stund, det hörs lite prassel och så tittar musen fram igen. En stund står vi och stirrar på varandra, tills vi båda inser samma sak. Musen är inte rädd för människan. Människan är himla kissnödig och hungrig, och vill inte rota runt i en kartong som bevisligen innehåller en mus.

Jag hötter med fingret mot musen och medan jag avlägsnar mig ur rummet försöker jag låta hotfull när jag säger "Om du inte är borta från kartongerna när jag kommer tillbaka så då är det inte roligt att vara du!"

Jag är inte säker, men jag tyckte mig i ögonvrån se hur ett lite överlägset och självsäkert flin spred sig över det lilla musansiktet...

Lya

Så. Då var det fixat. Nya adressen är Sibeliusbulevaden. Imorgon ska jag dit, få nycklarna, städa och skriva kontrakt. I nämnd ordning. Det ser även ut som att jag ska få min gudson med som smakråd när jag ska börja jaga möbler. Stackars barn. Han får överdos av gudmor nu. När jag var hos honom och bakade pepparkakor i söndags, så hade han gömt sig i en filt-koja när jag kom med motiveringen att "Kicki talar så mycket". Jag måste erkänna att jag blev tvåa i hans sällskap. Den killen pratar nonstop nuförtiden.

Lilla sotarmurre går, uppför skorsten mörk och svår...

Föräldrarnas hus är en gammal bondgård. Här finns fortfarande kvar en massa kakelugnar, en bakugn i vardagsrummet och en vedeldad spis i köket. Samtliga eldstäder är i bruk. Detta medför att sotaren kommer på besök en gång om året, och sotar i några timmars tid.

När jag var barn var det en spännande dag. Besöket förbereddes alltid, nu som då, genom att flytta på möbler. Delvis för att de inte skulle bli smutsiga av sot som for omkring, delvis för att sotaren skulle komma åt överallt där han skulle. Sotaren som arbetade på den tiden var en väldigt trevlig och snäll man. Men han var svart av sot. Från topp till tå. Med skräckblandad förtjusning brukade jag betrakta mannen. Hur kunde någon bli så smutsig? När han skulle dricka kaffe och äta smörgås här, så lades alltid en tidning ut på stolen som han satt på. Och kaffekoppen brukade få svarta fingeravtryck på sig.

Detta kom jag att tänka på idag, eftersom det kl 8:10 knackade på dörren. Jag var nyss uppstigen, och satt och drack mitt morgonte i lugn och ro, iklädd pyjamas. När jag öppnade stod där en ung grabb i rena kläder, och sade "Huomenta, täällä piti nuohota tänään". Jag stirrade dumt på honom några sekunder, medan min yrvakna hjärna försökte fatta vad ordet nuohota betyder. När jag begrep att det var frågan om sotning, så fortsatte jag stirra fascinerat på honom. Han var ung, söt och framför allt ren. Hur kan en sotare vara så ren? Första sotaren i mitt liv som jag faktiskt såg hudfärgen på. Till sist lyckades jag samla mig själv, och upplysa honom om att huset faktiskt redan blivit sotat för en liten tid sedan. Han sade, åh det var det här, han var lite osäker på vilket hus det var frågan om. Tackade för sig och drog vidare.

Tänk att sotare faktiskt kan vara rena också!

Nytt liv, nya utmaningar

Jag insåg plötsligt att jag glömt bort att skriva om en stor händelse i mitt liv. Jag har pratat med många om det, och då tänkte jag att det är officiellt. Men om jag inte skriver det, så är det inte på riktigt. Eller är det?

I alla fall, här kommer hela den långa historien förkortad till några få meningar.

Jag blev uppsagd från mitt jobb pga omorganisation. Jag bestämde mig för att flytta till Finland. Så från och med 1.12. är jag igen en Borgå-bo. Det är 13 år sedan jag senast bodde här. Det känns konstigt. Lite som att jag är på semester, men har väldigt mycket packning med mig.

Så nu är det lägenhets-jakt på programmet. Man kan ju inte bo hos föräldrarna hur länge som helst.

Råkar någon av mina gamla bekanta läsa detta och kontakta mig, så finns min mailadress i min profil. Start spreading the news. I'm back!

Uppkopplad

Nu kan Malin andas ut igen. Jag är tillbaka.