Lilla sotarmurre går, uppför skorsten mörk och svår...

Föräldrarnas hus är en gammal bondgård. Här finns fortfarande kvar en massa kakelugnar, en bakugn i vardagsrummet och en vedeldad spis i köket. Samtliga eldstäder är i bruk. Detta medför att sotaren kommer på besök en gång om året, och sotar i några timmars tid.

När jag var barn var det en spännande dag. Besöket förbereddes alltid, nu som då, genom att flytta på möbler. Delvis för att de inte skulle bli smutsiga av sot som for omkring, delvis för att sotaren skulle komma åt överallt där han skulle. Sotaren som arbetade på den tiden var en väldigt trevlig och snäll man. Men han var svart av sot. Från topp till tå. Med skräckblandad förtjusning brukade jag betrakta mannen. Hur kunde någon bli så smutsig? När han skulle dricka kaffe och äta smörgås här, så lades alltid en tidning ut på stolen som han satt på. Och kaffekoppen brukade få svarta fingeravtryck på sig.

Detta kom jag att tänka på idag, eftersom det kl 8:10 knackade på dörren. Jag var nyss uppstigen, och satt och drack mitt morgonte i lugn och ro, iklädd pyjamas. När jag öppnade stod där en ung grabb i rena kläder, och sade "Huomenta, täällä piti nuohota tänään". Jag stirrade dumt på honom några sekunder, medan min yrvakna hjärna försökte fatta vad ordet nuohota betyder. När jag begrep att det var frågan om sotning, så fortsatte jag stirra fascinerat på honom. Han var ung, söt och framför allt ren. Hur kan en sotare vara så ren? Första sotaren i mitt liv som jag faktiskt såg hudfärgen på. Till sist lyckades jag samla mig själv, och upplysa honom om att huset faktiskt redan blivit sotat för en liten tid sedan. Han sade, åh det var det här, han var lite osäker på vilket hus det var frågan om. Tackade för sig och drog vidare.

Tänk att sotare faktiskt kan vara rena också!