Musse har invaderat mitt liv!

Under hela min uppväxt har det vintertid funnits en uppspänd musfälla i roskisskåpet (alltså skåpet under vasken där sophinken står). Min barndom kryllar av minnesbilder av små ludna varelser med lång svans som sprungit över mina fingrar när jag ska slänga skräp och skuggor som kilat över golvet för att gömma sig under ett skåp. En natt vaknade jag till och med av att jag hade några möss i håret. Ett av de mera dramatiska minnesbilderna är av den stackars musen som på något vis backade in i fällan, så den dog inte. Pappa var inte hemma, så mamma ringde till grannfarbrorn som kom och tog livet av den stackars skadade musen.

I år är ett lite annorlunda år. Musfällan är uppspänd som vanligt, och mössen kilar omkring. Det som skiljer sig är att i år går de inte i fällan. Inte är de rädda för människor heller. En natt vaknade jag av att en mus prasslade i min väska. Jag tände lampan, och bad den försvinna. Den bara tittade på mig. Slutade med att jag fick stiga upp och jaga den ludna varelsen ut ur rummet.

I morse när jag vaknade hörde jag ett hejdlöst prassel från rummet bredvid. Jag var förvirrad en stund, klockan var åtta så föräldrarna borde ha åkt till jobbet redan. När jag klev upp ur sängen och gick genom det andra rummet hörde jag att prasslet, som på inget vis avtagit i styrka, kom från en av de flyttkartonger som står uppstaplade i ett hörn. Jag sparkade till kartongen som stod närmast, och hojtade ett bestämt "Hej, du! Försvinn därifrån!" Genom ett av hålen i en banankartong kommer då fram ett litet litet huvud försett med darrande morrhår och sniffande nos. De små svarta blanka ögonen stora som knappnålshuvuden tittar rakt in i mina blåa sömniga gluggar. Musen lägger huvudet på sned och verkar fundera vad det är jag är irriterad över. Jag smäller till kartongen han sitter i, samtidigt som jag bestämt säger "Jag sa att du skulle försvinna därifrån" samtidigt som jag febrilt försöker komma på vad kartongen innehåller. Huvudet försvinner för en stund, det hörs lite prassel och så tittar musen fram igen. En stund står vi och stirrar på varandra, tills vi båda inser samma sak. Musen är inte rädd för människan. Människan är himla kissnödig och hungrig, och vill inte rota runt i en kartong som bevisligen innehåller en mus.

Jag hötter med fingret mot musen och medan jag avlägsnar mig ur rummet försöker jag låta hotfull när jag säger "Om du inte är borta från kartongerna när jag kommer tillbaka så då är det inte roligt att vara du!"

Jag är inte säker, men jag tyckte mig i ögonvrån se hur ett lite överlägset och självsäkert flin spred sig över det lilla musansiktet...