Censur

Läser Zoe's inlägg om bloggandet. Om hur hon kan utnyttja anonymiteten till att uttrycka tankar hon aldrig skulle säga annars. Om att hennes vänner inte vet att hon bloggar. Det som är bra med anonymiteten.

Ibland så blir jag irriterad på min självcensur här på bloggen. Ibland vill jag bara hälla ur mig allt och säga som det är. Samtidigt så vet jag ju på ett ungefär vem som brukar titta in här och läsa. Jag vill inte att alla ni ska läsa om mina innersta tankar. De som brukar få höra på mina djupaste bekännelser får höra dem i alla fall. Via en viss grad av censur. En mera omedveten sådan.

Det skulle vara skönt att bara öppna alla dammar och låta orden flöda fritt. Men det är farligt. Blottar man själen kan man få dödliga skador. Bättre att välja vem som vet vad. Lita på att alla människor jag känner aldrig kommer att sätta sig vid samma bord och pussla ihop alla pusselbitar jag strör omkring mig. Vara trygg i förvissningen om att ingen känner mitt innersta, ingen ser helheten. Så länge som det är så kan ingen göra mig riktigt riktigt illa. Jag kan ruska på mig som en våt hund, studsa tillbaka, kräla fram ur stoftet eller vad som råkar vara lämpligast vid var given situation. Men jag kan vara tuff som Arnold, rätta till solglasögonen och säga "I'll be back!" En del ser hur jag försöker plocka ihop spillror och räta på ryggen, andra ser ett leende och en axelryckning. Några få ser mig gråta. Ytterst få gånger har personen jag sovit bredvid hört mig gråta mig till sömns. En av mina oanade talanger är att kunna gråta ljudlöst. Så länge jag bestämmer vad folk ser är jag trygg, har ryggen fri.

Det finns de som inte låter mig bygga murarna. Mannen med de underbara bruna ögonen ser mer än jag visar. Hör mer än jag säger. Det gör mig väldigt nervös. Samtidigt lättad. Sakta men säkert gläntar jag på dörr efter dörr. Kikar ut och märker att i gengäld ställs en dörr på glänt hos honom. Två misstänksamma själar som försöker lära sig tillit. Lära sig att göra sig sårbar.

Men ni andra, ni får nöja er med de smulor ni får. Eller de ni lyckas stjäla till er när jag inte är uppmärksam. Kanske ska jag börja dela med mig av flera pusselbitar. Skriva något lite mer djupsinnigt än att jag till lunch har ätit pasta som inte var god. Kanske blir jag modig någon dag. Fast just nu skriker mitt inre att det inte kallas mod, det kallas dumdristighet.